En gång var jag i tiden

som en vågbrytning

gick jag ur den

nästan obemärkt

Det var egentligen inte
förrän stormen hade stillnat
och vrakdelarna
låg på stranden
som jag förstod
att jag är för länge sedan

Kappan sluter om
min nakna kropp
vinden drar i ansiktet
när jag sakta går

solen är på väg att gå ner
och skuggorna blir längre

ting som blåst upp
efter nattens storm
glimmar i ljusets svepning


allt som ligger på stranden
är i tiden

Jag kan inte böja mig ner
min kropp tillåter inte
bara sakta betrakta
tingen

en mås skriar på en sten
mätt efter havets gåvor
och mönster i sanden
permanentar sig

det är inte längre mjukt att gå
sandens randning
smärtar stegen

Havet bjuder upp mig till dans
en smekande stillsam rörelse

fri och obunden i hans famn
dansar jag in i natten
det kvällsvarma ljusets lek
mot strandkanten
det ljumma vattnet
runt mina smala vader

Havet är min kavaljer

jag ska dansa
in i tiden
vila mot vågorna

låta vinden
dra lekfullt i min kappa
syndigt naken under


sedan sakta vandra
mot mig